Ett skepp kommer lastat!

Ett skepp kommer lastat – med hjälpsamma medmänniskor och glada tillrop!

För en vecka sedan kom jag hem till Kalifornien igen efter att ha spenderat en månad av min sommar i Sverige tillsammans med familj och vänner. Jag vet inte om det är som så att Sverige genomgår en stor förändring och/eller om det bara är jag som har förändrats.

Vid ett flertal oberoende tillfällen ställer jag mig mycket frågande till varför människor uppträder så otrevligt mot människor de inte känner. Jag kan ge några exempel för att du ska förstå lite mer vad jag menar:

1. Vi står på tågstationen i Malmö. Lite längre bort står en man med cykel. Alldeles bredvid honom står ett helt sällskap, troligtvis två familjer. Mannen med cykel tappar sina solglasögon. En av kvinnorna vänder sig om, tittar ner och säger högt -”Nej, det var inte våra”, vänder sig sedan tillbaka och fortsätter prata. Vilken attityd!

solglasögon

2. Jag är på stranden med min 1,5 åriga dotter. Hon leker glatt vid en sandgrop. Efter en stund kommer en annan mamma och mormor ner till stranden, ställer sig i vattenbrynet och småpratar. De har med sig en kille på en sisådär 3 år. Killen går till sandgropen, ställer sig i den och skriker och hyttar åt min lilla tjej, som såklart blir jätterädd och börjar gråta. Vad gör mamman och mormor i detta läge? Ingenting!

DSC_0769

3. En pappa är på badplatsen med sina söner, troligtvis i 10 års åldern. Jag är där med mina två äldsta barn, 6 och 10 år gamla. Killarna hoppar, dyker, simmar och leker och har kul, men i varenda mening använder de minst en svordom. Deras språk är olidligt att lyssna på! Vad gör pappan? Han säger lamt till en gång under den timmen vi var där och badade, men lyssnade killarna på det? Och att han överhuvudtaget sa något var nog bara för att mina barn frågade mig varför de använde så många fula ord hela tiden.

4. Jag kör en runda till kusten för att min yngsta dotter ska få sova en stund i bilen. När hon somnat bestämmer jag mig för att åka och titta på ett nyöppnat ställe i hamnen. Jag parkerar bilen bredvid ett rastplatsbord, öppnar dörrarna till bilen och sätter mig för att njuta av havets bris. En man kommer gående mot mig med betämda steg samtidigt som han högljutt har en konversation med någon längre bort. Jag stänger till dörrarna så att dottern inte ska vakna av hans högljudda röst. Han står just nu vid min bil. Jag säger samtidigt som jag stänger dörrarna att jag har en sovande liten tjej i bilen. Han säger: -”Jaså, det är därför du parkerat här. Du står på en gräsmatta. Här kan du inte stå. Flytta på bilen”. Han är oerhört otrevlig i sitt språk. Jag känner hur det knyter sig i magen och att jag bara vill säga åt honom lugnt och sansat att han borde ha ett trevligare bemötande av sina gäster om han ska få några. Men stum av förvåning av det beteende han bemött mig med säger jag bara: – “Jag kan köra härifrån” och så drar jag.

rastplatsbord

När jag nu återigen är hemma i Kalifornien reflekterar jag över dessa möten med människor jag aldrig hade träffat förut och troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Varför har de denna attityd? Vet de ens om hur de interagerar med människor i sin omgivning? Och inte kan de skylla på att det varit för lite solljus, eftersom sommaren bjöd på många härliga timmar med sol och värme. Vädret kan annars tyckas vara en vettig förklaring till skillnaden mellan människors bemötande här i soliga Kalifornien jämte kalla Sverige.

I Kalifornien möts jag av glada tillrop, trevliga kassörskor, hjälpsamma medmänniskor, leenden och positiva kommentarer om allt mellan himmel och jord. Det var detta som jag första tiden här tyckte var så ytligt och nästintill fånigt. Men nu, snart 5 år senare, inser jag hur mycket jag älskar att bemötas av positiva och hjälpsamma människor, även om de kan tyckas vara ytliga. Hela jag blir glad och det är en atmosfär här som är helt annorlunda än den hemma i Sverige.

Portrait of a large group of a Mixed Age people smiling and embracing together

Är vi kanske rädda för att inte vara normala därhemma, för att gå utanför det vi tror är normalt? Men är det som är normalt i Mellanmjölkens Sverige verkligen det som är det rätta?  Är man ens medveten om hur man bemöter människor man inte känner? Vad skulle hända om attityden härifrån skulle skeppas hemåt kalla Sverige?

skepp

Skulle det kunna göra någon skillnad i hur vi bemöter varandra? Utvandrare, invandrare, gammal, ung, fattig, rik, homo eller hetrosexuell? Ibland känns det inte så och det gör mig så innerligt ledsen och arg.

 

Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *